Igår var en riktig värsting dag.
När jag kom hem från jobbet kände jag mig som världens sämsta människa som inte kan lära mig något och komma ihåg något. Det snurrade bara i mitt huvud och allt jag tänkte på var att jag bara hade en dag till på mig, alltså idag och förstå det mesta. För på måndag ska jag sitta själv.
Jens var och är världens bästa och försökte få in i mitt huvud att jag inte kan ha så höga krav på mig själv och att det måste få ta mig tid att förstå och lära mig.
Mitt jobb går ut på att en massa elmätare ska bytas ut i Sverige och jag sitter på själva tidsbokningen. Där ringer alltså kunder in och vill boka om tider, skrika att teknikern inte kommit hem till den avtalade tiden, se om vi kan boka en exakt tid och lite andra saker. Det kanske inte låter så svårt, men det kan ligga i olika status och hela Stockholm är bara uppdelat i flera områden som har olika tidsintervaller som jag måste kolla upp innan jag kan boka. Det känns bara så mycket och rörigt.
Idag har det gått mycket bättre. Jag tror att jag förstår mer och vet hur jag ska göra. Jag vet också att jag kommer att kunna fråga hur mycket jag vill på måndag även fast jag ska sitta själv. Och att jag ska ta det lugnt och tänka efter.
Men jag är ändå nere och har magont för att jag känner mig osäker.

Igår gjorde det inte bättre att Jens skulle åka hem. Jag grät och grät. Det var nära att han inte kunde åka. Men vi försökte tänka på att det bara är en vecka idag tills han är här på riktigt och den här gången är det sant.
Han kommer alltid finnas här hos mig då. Jag längtar så otroligt mycket!

Inatt hoppas jag att jag kommer kunna sova utan att vakna alldeles svettig och orolig. Och att jag får sova ut ordentligt!

Jag köpte förresten en ny mössa och nya vantar som gjorde mig lite glad idag iaf och har nu pratat med världens bästa mamma <3 som tröstar mig.

                                       
                                                                      Fina roströda vantar och mössa