För några veckor sen när jag var helt ny på jobbet hade jag hand om en pat som var mycket sjuk.
Patienten krävde mycket vård och sakta, sakta gjorde små framsteg och åkte tillslut till ett korttidsboende.
Mer därefter visste jag inte... hur det gick sen... och det är många gånger jag tänkt just på denna pat för den fick en speciell plats i mitt hjärta.

Mitt i all rusch idag på jobbet stod patienten bara där, vid expeditionen.
Med anhörig, de var lika tårögda som jag blev... det var så fint, vi kramades och pratade en stund.
Sen var jag tvungen att jobba vidare...
Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det...